Jugend
Stilhistoria
1900-1910: Jugend
Allmänt om Jugendstilen
Det är omkring sekelskiftet 1900 som den nya stilen Jugend introduceras i Sverige. Namnet kommer från tyskans ungdom, men kallas i övriga Europa för Art Nouveau, den nya konsten. Stilen är den första att bryta med de tidigare nystilarna och ett helt nytt formspråk skapas med utgångspunkt i naturens organiska mjukhet. Stilinriktningen börjar i den engelska arts- and craft-rörelsen som uppstår under 1880-talet. Förgrundsgestalten är William Morris, känd för sina eleganta tapetmönster. I hans och andras blom- och växtmönster skapas den kommande stilen.
1897 äger den ”allmänna konst- och industriutställningen” rum på Djurgården, Stockholm. Utställningen visar byggnader i den nya jugendstilen vilket får en snabb spridning genom Sverige och etableras i hela landet. Förebilderna kommer från bland annat Österrike och Frankrike, men uttrycket tar varierande form. Svenska arkitekter anser att de internationella förebilderna är för vulgära och översätts istället till en egen svensk variant, mer måttfull och sparsmakad. Nu ses byggnadens både utsida och insida som en helhet med väl sammanhållen gestaltning, mjukt formspråk och ljusare färgsättning. I städernas flerbostadshus kommer arkitekturstilen blomma medan det inom villaarkitekturen kommer att styras av ett nationalromantiskt intresse för allmogekultur.
I Sverige är inflyttningen till städerna fortsatt hög och bostadsbyggandet drivs framförallt av privata byggmästare som bygger för uthyrning. Längtan efter naturen och sundare bostadsmiljöer växer sig fortsatt stark sedan 1890-talet och villan blir tidens bostadsideal. Utanför de större städerna, och mer centralt i de mindre städerna, växer villasamhällen fram för medelklassen och de välbärgade familjerna. Men för arbetarfamiljerna är trångboddheten ett fortsatt faktum. Klassamhällets stora sociala och ekonomiska skillnader är enorma. Initiativ till att förbättra arbetarnas bostadssituation påbörjas genom egnahemsrörelsen och för första gången finns en antydan till att bostadsbyggandet kommer bli en kommunal angelägenhet. Begreppet trädgårdsstad lanseras i Sverige efter engelska och tyska förebilder och nya villaförorter börjar planeras även för arbetare. Även om villorna eller radhusen är tänkta för arbetare, så kostar de ofta för mycket och köps istället av tjänstemän.
Stiluttrycket i fasad
Flerbostädernas jugendhus kännetecknas av slätputs i tonerna av gult, orange och rosa med sparsam dekor i samma kulör som övriga fasaden. Tidstypiskt är reliefmönster eller ristningar i form av smala linjer eller band av blanka kakel som fällts in i fasaden. Taken täcks av sadeltak eller brutna tak med målad plåt. Påkostade hus kan förses med kopparplåt eller glaserat tegel. De flesta hus dekoreras med burspråk i böljande, mjuka former som avslutas med svängd form ovanför taklisten. Dess utformning och variation finns i mängder och visar på arkitektens lekfullhet. Burspråken ökar dagsljusinsläppet i bostäderna och ger dessutom ökad utsikt över gatan.
Fasaderna och framförallt portomfattningarna förses med växtornamentik inspirerade av den nordiska faunan. Här kan man finna både kottar, blomkransar, eklöv och tallar. Även djurmotiv är vanliga. Gårdsfasaderna och gårdsbebyggelsen är av enklare karaktär. Fönstren får en karakteristisk form med mittpost och småspröjsade överdelar och ibland med en välvd tvärpost. Fönstersnickerierna målas i engelsk röd, brunt, grönt eller ockra. Trapphusen kan nås via ytterportar med fyllningar och glaspartier.
Den böljande populära jugendstilen är svår att uppnå på villor av trä, utan lämpar sig bättre för puts. Det är dock de större, mer påkostade villorna som får putsade fasader, vilka målas i varma gula eller beiga nyanser. De mindre arbetarvillorna har träfasader, ofta med liggande panel som målas i faluröd med vita snickerier i allmogetradition. Oavsett vilket av de två fasaduttrycken är takformen ofta bruten, huset har balkonger och förstukvistar och likt flerbostadshusen har fönstrens övre del småspröjs.
1900-talets bostad
För de som har råd blir boendet allt mer bekvämt. Elektricitetens genombrott får stor betydelse och påverkar bostädernas utformning. Från mitten av decenniet börjar dessutom WC installeras med vatten och centralvärme med vattenburen värme i radiatorer kommer allt mer.
Vid tiden omkring sekelskiftet 1900 är skillnaderna mellan boenden mycket stora. Exempelvis kunde de mest påkostade bostäderna ha upp till tio rum, medan en arbetarbostad i regel har ett rum med spis i kakelugnen. Här bor familjen dessutom ofta med inneboende för att dryga ut kassan. En borgerlig bostad disponeras med en stor hall från vilken alla rum kan nås. Köket är placerat mot gården och har ofta egen anslutning till trapphuset. Även i villan har köket egen ingång från trädgården. Utanför köket finns vanligtvis en serveringsgång med väggfasta skåp för finporslinet. Här sköts dukning och avdukning vid middagar. I lägenheterna saknas i de flesta fall toalett men klädkammaren byggs ofta om till ett mindre badrum. I villorna sköts hygienen oftast i badkar placerat i källarens tvättstuga medan torrdass finns på tomten. De större villorna byggs med torrklosett inomhus och ett toalettrum för tvättning intill.
Decenniets stora intresse för form påverkar inte bara fasaderna utan präglar även interiörerna in i minsta detalj. Hela bostaden hanteras som en genomtänkt helhet. Nu har man tröttnat på det sena 1800-talets mörka inredning och med utgångspunkt från nya hälsorön längtar man efter ljus och lättsamma, glada färger. Bostäderna får luftiga och ljusa rum tack vare burspråken, höga fönster i grupp och ljusare färgsättning. Breda skjutdörrar öppnar upp mellan salong och matsal och snickerier målas i ljusa kulörta toner inspirerade av allmogetraditionen. Tapeter får ljusa dekorer i jugendmönster och i mötet med taket sitter en mjukt formad hålkälslist, antingen av puts eller trä. I sällskapsrummen läggs i första hand parkett medan övriga golv läggs av brädor med linoleummattor ovanpå. Kakelugnarna är i regel släta och enfärgade men kan också ha en målad dekor.
Inom inredningskonsten blir Jugend ännu mer populär än inom arkitekturen. En föregångare är Karin Larssons romantiska inredningsstil som både inspirerar och successivt tar fäste. Den ljusa inredningen saknar helt de mörka gardinerna, tapeterna och färgerna. I den medvetna jugendbostaden inreds rummen med möbler av ek vilka utmärker sig genom böljande linjer och snidade dekorer, gärna med fruktmotiv som äpple eller päron. Belysningen formges med kronor i mässing. De nya ljusa tapeterna, porslin och glas med växtornamentik massproduceras. Carl Larsson och Anders Zorn är folkkära konstnärer vars verk kan studeras för att få en känsla för tiden.
Fönster 1900-1910
Jugendfönstren har ett utmärkande uttryck genom att dess ovandel är småspröjsad. Det förekommer dock även fönster utan spröjs. Spröjsen har ingen konstruktionsfunktion utan är en estetisk fråga. Fönstren utformas med en-, två- eller treluftsfönster med tvärpost och mötesbågar. I exklusiva hus kan fönstren utformas med böljande former som specialutformats. Nu blir den inåtgående kopplade bågen allt vanligare. Den nya konstruktionen medför att snickerierna blir kraftigare. Vid mötesbågar stängs de nedre bågarna med spanjoletter, medan de övre stängs med hjälp av ett vred eller med spännhakar. Fönstersnickerierna tillverkas av kärnvirke med hög halt av kåda, vilket gör dem beständigare mot röta. De kan målas i lite starkare kulörer som grönt eller engelskt rött.
Ytterportar – 1900-1910
Under jugendperioden är ytterporten en mycket viktig del av fasadens komposition och kan vara både symmetriskt och asymmetriskt placerad. Ofta med ett runt eller ovalt ovanfönster. Portarna är av ljust träslag som fernissas för att få fram träets struktur. Mest frekvent är pardörrar, men även enkeldörrar framträder. Dörrbladen är enklare i sitt formspråk men kan ha svängda former och glas. Porthandtagen är gjutna i mässing eller brons med mjukt, tidstypiskt formspråk. Flera handtag fabrikstillverkas medan några skapas unikt för vissa hus.
Villans ytterdörr är vanligen en bred enkeldörr med varierande fyllningar och ett spröjsat glas som kan föra in ljuset in till hallen. Dörrbladet målas med linoljefärg i ljusa kulörer som vitt, ljusgrått, ockra eller grönt. Det förekommer även fernissade dörrar, likt flerbostadshusen. Dörrarna har mjukt formade handtag med långskyltar av massivt mässing och gångjärn med dekorativ knopp.
Trapphus – 1900-1910
Övergången från 1800-talets sena klassicistiska former till jugendstilens böljande formspråk och intresse för den nordiska floran, märks i trapphusens färger och stuckaturer. Trapphusen kännetecknas av ljusa kulörer med detaljer i gult eller brons. I påkostade trapphus är det populärt med väggmarmorering i gula och gröna nyanser. Ovanpå marmoreringen behandlas väggarna ofta med stucco lustro för att skapa en glänsande yta (en blank stenliknande yta av kalkfärg blandat med tvål som efterbehandlas med vax och varma järn.) Väggarna kan ha utsmyckningar med målade friser och stuckreliefer, exempelvis utstickande vitmålade murpelare och lisener som avslutas med ett kapitäl i tidstypisk dekor eller bårder med tidstypiska motiv i kraftigare kulörer. Enklare trapphus är vanligtvis målade med väggar i en mörkare bröstning och ljusare väggfält ovan.
Taket har ofta vitmålade stuckaturlister och golvet och trappan är lagd med cararramarmor. Det förekommer även cementmosaik, terrazzo, som består av krossad granit och marmor som blandas med cement till olikfärgade eller mönstrade plattor.
Trapplöpet är placerat mot gården och kan ha både svängda eller raka lopp med murade eller öppna trappspindlar. Likt tidigare är ofta fönstren utformade med blyinfattade fönsterrutor. Dessa kan antingen vara försedda med genomfärgade små glasrutor i konstnärliga mönster, eller det lite billigare alternativet med direkt bemålning på ofärgat glas. Gärna med blommotiv, t ex rosor.
I trapplöpet är ofta trappräcken utformat med svarvade ådringsmålade stolpar eller järnräcke med geometriska former, gärna bronserat. Handledaren längs väggen är av trä, rund till formen och med svarvade knoppar som avslut.
Trapphusens hiss byggs för ca 3- 4 personer och utformas som ett eget litet rum, klädd med träpanel och speglar med slipad kant. Ofta finns en platsbyggd bänk med skinnklädd dyna. Hisskorgen placeras i trappspindeln och förses med trådnät och smidesgaller i mjuka böljande former eller stiliserande blommönster. Smidet är målat i guld, svart eller bronsfärg.
Lägenheterna kan nås via höga pardörrar med fyllningar, ibland med ett ovanstycke av gips. Ofta är den övre fyllningen glasad med ogenomskinligt glas, liksom ett ovanfönster ovan pardörren, vilket ökar ljusinsläppet i lägenheten. Dörrfoder och fodersocklar är av samma typ som inne i lägenheten. Hela partiet är ådringsmålat för att efterlikna gedigna träslag, ex ek eller mahogny. Dörrbladen hänger på omsorgsfullt utsmyckade gångjärn med knopp. Dörrtrycken, brevinkast och ringklockor utformas av mässing i mjuka former. De kan beställas från låsfabrikant men även specialritas för att utformas efter ett helhetstänk.
I trapphusens tak placerades ofta en plafond med glaskupa av opalglas, eller fasettslipat glas på mässingssockel. Det fasettslipade glasets kanter skapar ett vackert ljusmönster i rummet. Det är även vanligt med pendelarmaturer. Dessa kan vara utformade med mässingsstomme i blommönster med en kupa av opalglas som avslutning.
Lampor & Belysning - 1900-1910
Svenska hem är fram till tidigt 1900-tal till stor del helt styrda av dagsljuset. När det mörknat skapas ljus genom vaxljus, lysstickor eller oljelampor. I Stockholm har endast ca 20% av invånarna elektrisk belysning år 1910.
I början av 1900-talet är de flesta utomhuslampor enkla järnarmaturer med emaljskärmar och glaskupor. Intill flerbostadshusens portar hängs portarmaturer utformade i smide och gjutjärn. Villorna förses med armaturer i emaljerad plåt och klarglas eller svart järnplåt med matt glas.
I lägenheterna från 1900 kan fast belysning vara monterad i taket. Vanligtvis i matsalen. Armaturen består av mindre glaskupor på mässingssockel. Takbelysningens modell varieras beroende på rum. Enklare utrymmen får ofta en naken handblåst glödlampa i hållare av porslin eller mässing. I kök hängs ofta den populära skomakarlampan medan finrummen ofta bevarar den påkostade fotogenlampan, men som nu moderniserats med glödlampa.
Inomhuslamporna är tillverkade av blankpolerad mässing. Innan introduktionen av volframglödlampor på 1910-talet är skärmar av klarglas vanligast i tak- och vägglampor. Glaset är slipat i mönster för att bryta ljuset och i viss mån förhindra bländning. Det vanligaste mönstret är rutmönster och ofta med en slipad stjärna i botten av glaset. Klarglas utan slipningar är ovanligt. Även krokodilglaset, med en bubblig och blästrad yta är mycket populärt under denna period. Det opalvita glaset är populärt men då endast i öppna skärmar där man vill rikta ljuset såsom i exempelvis den opalvita skomakareskärmen.
Golvlampor är ganska ovanligt kring år 1900. Detta då man fortfarande vill ha möjligheten att lätt kunna flytta belysningen. Vanligare är att man har lite större bordlampor placerade på piedestaler eller skänkar. Golvlamporna har stora tygskärmar med flack lutning som avslutas med en lodrät kant. Golvlampan Edfeldt är klassisk för tiden. Vanligt är också skärmar försedda med fransar längst ner.
Eldragningarna är synliga av tvinnade textilsladdar som fästs på porslinsisolatorer i tak och väggar. Under det första decenniet på 1900-talet är strömbrytarna, där sådana finns, gjorda av vit eller svart porslin med ett vred för att tända och släcka lampan. Strömbrytarna och eluttagen är utanpåliggande och oftast monterade på träplattor.
Såväl vägg- som taklampor förses runt sekelskiftet 1900 ofta med en träplatta som en distans för att ge utrymme för kopplingen mellan knoppledningen och lampan. Dessa plattor förekommer ända in på 1920-talet. Träplattan kunde antingen vara mörkbrun eller målad i samma färg som väggen.
Golv - 1900-1910
I sällskapsrummen under 1900-1910 läggs i första hand parkettgolv av ek i olika mönster. Den populäraste är parketten med fiskbensmönster, vilken klarar fuktrörelser och fördelar torksprickor jämt över hela ytan. Övriga golv kan ha spontade brädor som antingen slipas och fernissas eller täcks av linoleummatta, även i enklare rum såsom köket. Har brädgolvet breda springor är det sannolikt ett undergolv som aldrig är tänkt av ligga synligt. På golven läggs mattor av textil eller bitar av linoleum under matbord och sittgrupper. Allt oftare läggs hela golv av linoleummattor i kraftiga kulörer. De är antingen yttryckta med mönster som fernissas mot slitage eller genomgjutna enfärgade med enklare mönster som är mer slittåliga. Dessa kunde ha ett s k granitmönster eller jaspé med randig karaktär.
Tapeter – Jugend
Jugendstilen inom tapetkonsten blir oerhört populär och får ett stort genomslag. Långa smala, obrutna böljande linjer kombineras med växtmotiv med riktningen uppåt. Färgscheman som dominerar är grönt, gult och tegelrött ofta med ljus grund.
Vid väggens möte med taket avslutas tapeten av en tapetbård. Men likt alla tidsepoker så pågår flera parallella spår, vilket innebär att vissa lägenheter fortfarande förses med mer traditionella tapetmönster, särskilt populära är gobelängtapeter med mönstertryck. Särskilt omtyckt under den här perioden är även den kakelimiterande tapeten.
Snickerier - 1900-1910
Likt tidigare decennier förses sällskapsrummens väggar av paneler i olika höjd. Ofta är de tillverkade av ek eller ådringsmålade i ekimitation. Panelerna går dock mot en ljusare färgsättning och kan vara målade i brutet vita eller ljust gråa. Foder och lister är relativt breda, omkring 11-12 cm och jugendstilen framkommer genom en böljande vågform med flertalet mindre pärlprofiler i inner- och ytterkant, eller genom tre parallella streck. Under 1910-talet förekommer även liksidiga foder med samma profiler på bägge sidor. För snickerierna låg ofta snickerifabrikernas priskuranter till grund.
I kök och serveringsgång är det populärt med pärlspontspanel.
Stuckatur - 1900-1910
Under jugendperioden har ofta stadens stenhus vitmålade tak med en stuckrelief med växtmotiv ur den nordiska floran och slingrande former som skapar symmetriska mönster. Vanligt är även att väggar och tak möts i en mjukt formad hålkälslist, antingen av puts eller furu. Kökregionerna förses ofta med pärlspontstak.
Dörrar - 1900- & 1910-tal
Likt tidigare decennier förses bostäderna med pardörrar till sällskapsrummen och enkeldörrar till övriga rum. En nyhet är dock skjutdörren som skapar stora sammanhängande rum och uppfyller efterfrågan av mer ljus och luft i rummen. Dörrarnas fyllningar varierar i både antal och placeringar. En populär variant är dock den med sex fyllningar och raka lika stora speglar. Dörrarna målas vanligtvis i en bruten vit kulör men till matsalen är de ofta av ek eller ådringsmålade. Dörrarna omges av dörrfoder med fodersocklar, som utformas efter jugendstilens ideal. Vanligtvis genom mjuka relativt enkla former som en böljande S-form eller tre parallella streck. Under 1910-talets nationalromantik förekommer även liksidiga foder med samma profiler på bägge sidor.
Dörrtryckena är av olika varianter. Dels hänger de äldre konformade dörrhandtagen kvar medan nya utformas med mjuka former av mässing. Det förekommer även trycken av förnicklat stål. Handtagen placeras ofta på en långskylt med svängda tidstypiska former.
Eldstäder – 1900-1910
Även i nybyggda hus mellan 1900-1910 är kakelugnen den vanligaste värmekällan. Mot slutet av decenniet installerades dock centralvärme med vattenburna radiatorer. Den vanligaste kakelugnsmodellen är vit med mittelband och sockel. De kunde ha buktande former, inspirerade av 1700-talets svenska kakelugnar. Likt den övriga rumsdekoren i jugendstil gavs kakelugnarna antingen målade mönster eller relief hämtade ur den nordiska växtfloran, exempelvis kottar, eklöv eller solrosor. Kakelugnarna kunde uppföras med både vita, krämfärgade eller turkosa kakelplattor.
Kök - 1900-1910
I arbetarbostäderna är köket en samlingsplats för både matlagning, umgänge och fungerar som sovplats. Det är inte ovanligt att hela familjen bor i rummet, dessutom med inneboende. Här samlas man vid vedspisen, eller vid kakelugnen med värmeskåp, och runt om i rummet står kanske ett skåp eller öppna hyllor för redskap.
I påkostade lägenheter och villor ser det annorlunda ut. Här är köket en ren arbetsplats med egen utgång så att inte köksbuden, tjänstefolket och ibland även hushållets barn ska trampa in genom finingången. Herrskapet sätter inte sin fot i köket och för att inte störas av allt skrammel och matos placeras alltid köket mot gården, eller norr, så långt från finrummen som går. Från köket går en serveringsgång mot matsalen. Serveringsgången innehåller höga vackra platsbyggda skåp med underskåp för grövre redskap, lådor för bestick samt ovanskåp med serviceporslin, glas och terriner. Det kan även finnas en liten arbetsyta för uppställning och ett litet diskutrymme med vask.
Inne i köket däremot står grytor och verktyg på öppna hyllor eller krokar. Mat och specerier är placerade i ett skafferi, ofta av pärlspont, som står mot ytterväggen med antingen fönster eller ventil vilket är ett sätt att hålla kylan. I köket, eller i ett nära beläget rum, finns även ett isskåp dit iskarlen levererar isblock regelbundet.
Maten bereds på en låg disk/- och arbetsbänk med underskåp och en toppskiva av carrarramarmor. Marmorn är ett utmärkt underlag för hanteringen av maten och efter middagen diskas redskapen och porslinet i en balja som står på bänken, vilket kan förklara dess låga höjd. Längs diskbänken är ett stänkskydd som likt skivan kunde vara av marmor eller zink. Om bänken enbart används som arbetsbänk är den ofta trären, eller möjligtvis oljad. I köket finns en vask men den används bara som avlopp. Omkring vasken kan vara både zinkplåt eller emaljerad gjutjärn.
Köket är försett med ett högt väggfast skåp som öppnas med nyckel. Kökets hjärta består av vedspisen som successivt ersätts av gasspisen från 1900-talets början. Runt spisen sätts kakel med fasade kanter utan fog och är det extra påkostat kan kaklet även förses med bårder och pilastrar. (Springan tätades med krita, pigment och vatten och senare med vit kakelfog.) Köket har en lägre status än de flesta andra rum och medan sällskapsrummen förses med fina snickerier ser man till att köket är enkelt att torka av och hålla rent. Väggarna kan vara slätputsade, men det är framförallt väldigt populärt att klä dem och taket i pärlspontspanel. Vissa väljer även att sätta tapeter. Snickerierna täckmålas eller ådringsmålas dock i samma kulörer som övriga bostaden.
Under det första decenniet på 1900-talet målas köksinredningen ofta i grått eller beige med linoljefärg. Även björkådringsmålning är populärt en bit in på decenniet.
Hygien - 1900-1910
Den dagliga hygienen består för de flesta av att tvätta händer och ansikte med hjälp av tvättkanna och tvättfat. Bada gör man sällan och då i en balja på köksgolvet. För dem som inte har kallvatten draget till huset hämtas vattnet från en brunn på gården som värms på spisen. I och med den tekniska utvecklingen kommer renlighet och smuts bli en tydlig gräns mellan rika och fattiga. För dem som har råd inreds till en början ett litet tvättrum inom bostaden som kallas toilett och har tvättställ och toilettbord. Vid slutet av 1800-talet börjar en del av de mest förnäma våningarna förses med ett eget badkar och i villorna börjar de förekomma i källarvåningarna. Badkaren är fristående av gjutjärn och fötterna kan vara formade som både lejontassar och fågelklor. Tvättställen har ofta en separat varm- och kallvattenkran. De är djupa och har en uppdragen bakkant som skyddar mot stänkande vatten. Kranarna har fram till 1940-talet ofta en porslinsknapp med texten varmt eller kallt. Rummet inreds med keramiska plattor, kalksten eller marmor på golv. Väggarna förses med pärlspont eller kakel och detaljer är utförda av mässing.
För de allra flesta är det egna badrummet en oerhörd lyx och nästan helt otänkbart. Deras verklighet är fortsatt baljan i köket, eller möjligtvis ett gemensamt badkar i hyreshusets källare. Från 1900 finns även möjlighet att besöka allmänna badinrättningar. Inte förrän en bit in på 1900-talet börjar vissa nybyggda lägenheter förses med egna badrum.
Toalettbehoven utförs på torrdass placerade på gården, vinden, eller om man tillhör borgarklassen kan det finnas ett torrdass inom bostaden eller trapphuset. Fashionabla lägenheter börjar förses med vattenklosett omkring sekelskiftet 1900.
Källa: Sekelskifte, Karlavägen 7, Stockholm.